09.35 så hjälper vi henne att få fram ytterligare en valp som också den är död. Den har dessutom en tom fostersäck lindad runt sig. Så nu är det uppenbart att det kommer att bli en tung dag i kenneln. Hon har fortfarande väldigt ytliga krystvärkar och de är dessutom på avtagande. Vi försöker stimulera henne med sockerlösning men får ingen effekt. Återigen känner vi rörelser i hennes mage så vi bestämmer oss att vi måste söka hjälp då valparna inte verkar orkar med en normal förlossning och Trissan inte får igång utdrivningsfasen ordentligt. Så det blir en akutresa till Anicura, Djursjukhuset i Jönköping. Där tar man blodprov som visar lite lågt kalcium - men inte superlågt. Det är ibland så att kalcium/kalk kan få tiken att börja krysta bättre. Trissan fick dropp med extra kalcium i men vi fick ingen reaktion.
Vi röntgade och såg 3 valpar i magen. Dock var 2 väldigt små och en liten, låg i fostergången. Ultraljud visade på 3 hjärtan som alla slog - men väldigt sakta. De skulle inte klara en normal förlossning. Det fanns ingen annan utväg än att göra ett kejsarsnitt. Eftersom personalen på operation klarar sig utan en orolig hundägare så satt jag i väntrummet och missbrukade kaffe. Jag skulle bli inkallad så fort de fått ut valparna - om de levde. Trissan behövde ju sys ihop och sen få vakna upp efter narkosen, så hon skulle anlända senare. Efter en dryg timme fick jag beskedet att de lyckats få ut alla 3 levande - men svaga och små. Jag fick strax därpå gå in på avdelningen och "vårt" rum. Där fanns en liten vagn med värmemadrass, 4 st plasthandskar med varmt vatten i, täcken och 3 små vilddjur. Det var en liknande vagn som man använder på BB när spädbarn är nyfödda. Vi hade blivit med trillingar i kenneln.
Den största av valparna satt fast i fosterkanalen. En liten kille låg i sin fostersäck, som sig bör. Sen har vi den stora sensationen. Lilltiken hade ingen fostersäck! Hon måste ha frigjort sig av den vid förlossningsstarten hemma på morgonen. Så hon har överlevt utan sin "fodersäck" i minst 6 timmar! Dessutom är denna lilla bitchen arg som få. "- Ge mig mat", skriker hon högt och ljudligt. När Trissan har återvänt så får jag fortsatt vänta med att lägga till valparna till hennes spenar för hon är groggy efter narkosen och vill primärt bara få vara ifred. Detta är frustrerande då valparna skriker efter mat - men maten inte är redo... Efter en halvtimme så får jag bättre kontakt med Trissan och presenterar valparna för henne. Hon är ju en erfaren tik så hon accepterar ganska så snabbt sina valpar. Några timmar senare får vi åka hem. Ibland kan det som börjar i moll - landa i dur. Inte minst beroende på 3 underbara valpar men även på att vi har en bra försäkring, så vi kunde hjälpa Livskraftskullen till livet och Trissan att bli mamma igen..
Nu har natten förflutit lugnt. Vi stödmatade lilltiken lite igår kväll, då hon är väldigt liten och har svårt att hålla kvar spenen i munnen. Hon har trots sin litenhet bra sugreflexer, men saknar lite styrka. Så vi hoppas att vi klarar att hålla alla 3 vid liv. Alla 3 är lovande och väldigt fina.
Trissan med sina livskraftiga valpar.
Mot alla odds - Geishamors Livskraftskull:
Hane, puff, svart med vita tecken. 140 gram.
Geishamors Unike Unikum
Hane, naken behåring 3? brun m vita tecken 90 gram
Geishamors Starke Styrke
Tik, naken behåring 2? Grå m vita tecken 70 gram.
Geishamors Livliga LIVia
Oj så dramatiskt - skönt att det ändå gick så bra! gläds med er
SvaraRaderaTack Margareta. Det är inte alltid en dans på rosor.
Radera