Grattis till Bauerkullen. Redan 9 år... Husse har svårt att hänga med i svängarna. Mamma Trolla är tyvärr borta, sedan några år. I kenneln finns ju Alvina kvar från Bauerkullen.
Här finns bilder från valpstadiet: --> Bauerkullen
Tänk vad tiden springer iväg fort. Ju mer tradgedier och elände som händer i livet så inser, i alla fall jag, att bästa sättet att leva så bra som möjligt, är att göra det bästa av allt. Har du chansen att göra något roligt/positivt - gör det! Med andra ord kanske jag är på väg att själv bli en hund?
.jpg)
.jpg)
Ibland händer saker fort. För 11 dagar sedan kände jag att Fiorella började "knyta ihop pälsen". Detta brukar vara en varningssignal att hennes päls behöver omsorg, snarast. Jag har försökt att kamma ut den döda, livlösa pälsen men det är en ojämn kamp. Inte ens tovskäraren vill ta sig igenom. Plötsligt så vill nästan all päls, på powder puffen, fastna i sig själv. Alltså att pälsen börjar tova sig mer och mer. Denna gång vann tovorna i första ronden. - Men jag har ju klippmaskinen som ger mig ett övertag. Idag kom klippmaskinen fram så nu har vi ett offerlamm istället för fullpälsade Fiorella. Tur det finns tröjor när tempen antagligen snart sjunker.
Efter att Trolla fick somna in för 12 dagar sedan så har flocken blivit lite mer dämpad. Jag trodde att flockens dynamik skulle förändras, då hon har varit den gamla stabila tiken, som värmt och uppfostrat de yngre nakenfisarna. Däremot så trodde jag att det skulle bli oroligt och lite mer ysterhet i flocken. Ack vad jag bedrog mig. Det är lugnt och tryggt i gänget. Så här långt, så har Fiorella tagit över stafettpinnen som den stabila och trygga matriarken i flocken. Nu är det ju väldigt kort tid sedan flockstrukturen ändrades, så än kan mycket ske, men en oväntad och positiv utveckling är det - så här långt...
Idag har vi slutfixat trädgården inför vintern. 11 plus ute och uppehållsväder då trivs även nakenfisarna med utelek i november. Med kinesiska nakenhundar blir det aldrig tråkigt att vara ute i trädgården. Det rusas hit, dit, upp och ner, runt och sen om igen. Energin sprutar ut ur dessa härliga hundar. En helt vanlig och härlig höstdag.
.jpg)
Plötsligt så är dagen inne, dagen som alla hundälskare hatar. Dagen då det är dags att säga tack och adjö för alla nafsanden och bus, upptåg och mysiga kel, samt valpar. Trolla blev drygt 10 år. När matte Helena blev sämre och sämre så följde Trolla med i samma utveckling. Imorgon är det 7 veckor sedan matte Helena dog. Helena och Trolla hade ett tight band emellan sig. Trolla har aldrig tytt sig till mig. Så nu när Helena varit borta sista veckorna, känns det lite som att Trolla gett upp. Hon har ätit mat men ändå magrat ur betänkligt mycket. Hon har tappat mer och mer päls. Den päls som har funnits kvar har blivit mer och mer livlös, "död" och råttfärgad istället för golden som hon varit tidigare i livet. Idag somnade hon in lugnt och stilla. Ett värdigt slut för vår matriark-tik.
.jpg)
Säg den lycka som varar - som gamla tanter brukar säga. Efter en lyckad (om än lite omständlig) förlossning, så var vi glada och pustade ut efter Fiorellas fem fina valpar. Tyvärr fick Fiorella högre och högre feber, i helgen. Så i söndags åkte husse in med henne till djursjukhuset där man ultraljudade livmodern och såg vissa avvikelser. Hon har nu sovit där över natten och man har fått ned hennes feber lite, tyvärr är hennes livmoder för illa infekterad så den måste tas bort. Så denna kull (Gourmetkullen) är hennes andra och sista kull. Om allt går väl så kanske hon kommer hem ikväll redan. Annars blir det nog imorgon. Som tur är så har vår grand-old-lady Trolla, tagit hand om valparna under tiden Fiorella är på sjukhuset. Hon är helt fantastisk! Hon sköter om de fem små som lindebarn. Hon håller dom rena både fram och bak. Hon låter dom även suga på hennes gamla spenar. Trolla har ju längtat efter valpar sedan sista kullen (Bauerkullen - 2016). Nu fick hon en låne-kull. Husse och matte får dock mata de små liven med mjölkersättning. - Något de fem små tycker är otäckt, osmakligt och helst vill slippa. Så vi strider med dom varannan timme - men vi ska vinna! Husse och mattes sömn är väl just nu inte den bästa, men har man fem underbara valpar så: - Vill man verkligen sova då?
" - Nu har husse tagit tag i våra vildvuxna nosar. - Vi trivs ju rätt så bra med att ha massa päls på nosen så man kan ha kvar smaken av mat läääänge. - Sen kanske det även skrämmer bort någon katt eller otäck hund. - Vi brukar aldrig träffa otäcka hundar men vi har hört talas om dom. - Husse brukar säga att otäcka hundar kallas det för när fel ägare till en hund, inte förstår sin hund. - Å, husse, ja honom litar vi på - Det är ju han som ger oss mat! - Men nu kommer vi att få problem på våra rastningsturer. - Nu när husse har ansat våra nosar så kommer ju alla att vilja klappa oss, för vi är SÅÅÅ fina. - Inte en endast lugn stund kommer det att bli. - Vi hoppas dock på att någon av alla som skriker: "- Å, vilka vackra hundar", har med sig lite godis åt oss. - Här hemma blir det inte mer än någon godisbit varje dag. - Snålt tycker vi!
- Jag hörde husse beklaga sig för matte "- Nu har jag rakat ner Trolla helt och ansat 7 nösser" (husse kallar flera nosar för nösser - knäppgubbe, men som sagt, - han ger ju oss mat varje dag...) Matte säger då: "- men oj, då är du väl riktigt trött i ryggen nu?". - Trött i ryggen? - Va är det för fjoll? - Här ska vi gå och vara söta och gulliga som andra små kramdjur när vi egentligen är "The fearsome pack" och matte fjollar om husses rygg...
- Till husses försvar kan sägas att han är både snabb och stadig på hand. - Han klipper vår päls med trimmern och (nästan) innan han har stängt av maskinen så fixar han klorna med en tång i ett huj. - Så egentligen är det svårt att vara sur på den knäppe, men snälle hussen vi har. - Det är dock vår förtjänst att husse är bra på att klippa klor, iaf. - Vi är ju 8 hundar som styr i kenneln och vi har ju 18 klor vardera. - Så när husse ska klippa alla klor så blir det ju 144 klipp varje gång. - Klart att han är duktig med sådan träning.
// Trolla (The mature lady of The Fearsome Pack).
Våra överlevare - Malte och Livia hade en tuff tid i början. Förlösta med kejsarsnitt, sjuk mamma (livmoderinflamation), så det var bara att mata med 1 ml´s - sprutor då de inte fick suga på mamma, pga hennes mediciner. Livia vägde bara 70 gram... Varannan timme dygnet runt fick de mat. - Vi lyckades få behålla dessa härliga hundar! Nu har de redan blivit 2 år. Grattis!
