Visar inlägg med etikett i minnet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett i minnet. Visa alla inlägg

måndag 12 januari 2026

Geishamors Livliga Livia har somnat in.

 Den unika och härligt egna Livia har fått somna in idag. Livia föddes av Trissan med hjälp av kejsarsnitt i juli 2019. Pappa är Geishamors Mumin. Livia var extremt liten och hade svårt att få hjärtat att slå. Så jag masserade igång henne flera gånger på djurkliniken. När hon föddes vägde hon endast 70 gram. Mot det mer normala 150 - 200 gram. Vi fick mata henne under de första veckorna med en liten medicinspruta. Livia bodde sina första 2 år på kenneln, men flyttade sedan till Anita. Idag går tankarna till Anita och hundkompisen Alfons (Geishamors Atle*). En liten hund men en STOR profil har lämnat oss. 

Matte Anita och Livia i Vadstena, 
Augusti 2025.

Livia idag. foto Anita Å.

Sanna och Livia hösten 2019.

Livia på min arm 2019.


fredag 12 september 2025

Ville har flyttat!

Geishamors Coupé de Ville, "Ville" har flyttat. - Bara ett halvt kvarter - men ändå... Nu ska han bo hos familjen Söderlund, där jag känt mamman (Erika) sedan 80-talet. Jag växte själv upp bara 2 hus ifrån denna familjens villa. Ville har varit minst i kullen, men en riktig tuffing, från dag ett. När de andra varit lite vilda och busiga så har Ville väntat in rätt tillfälle för att ge dom en "minnesbeta". Ofta har han snott runt och nafsat till de större syskonen i nacken. Snabb, smidig och har inga problem med att gå sin egen väg. Han kommer att hålla hela familjen på benen.

Geishamors Eldorado, "Edde" och Geishamors Biarritz, "Bea" är fortfarande till salu. Edde är en snygg och stabil Powder puffkille. Bea är en tuff, driven nakentik (nakengrad 3-4). Se mer under "Till salu".

Nu har Ville fått ny adress. Ett halvt kvarter bort ska han
bo hos familjen Söderlund.

---...---...---

Samtidigt så måste jag ju tala om att imorgon den 13/9 är det 3 år sedan kennelmatte dog i cancer. Jag har lyckats, så här långt med hennes önskan. - Att leva vidare själv och göra det jag ville med mitt liv - efter henne. 
Matte med en valp 2019.

Klart att "vilddjuren" fick vara uppe hos matte i sjuksängen.
Trots cellgifter och mängder av medicin, så fanns alltid
utrymme för hundmys (2022).




måndag 31 oktober 2022

Trolla har somnat in.

Plötsligt så är dagen inne, dagen som alla hundälskare hatar. Dagen då det är dags att säga tack och adjö för alla nafsanden och bus, upptåg och mysiga kel, samt valpar. Trolla blev drygt 10 år. När matte Helena blev sämre och sämre så följde Trolla med i samma utveckling. Imorgon är det 7 veckor sedan matte Helena dog. Helena och Trolla hade ett tight band emellan sig. Trolla har aldrig tytt sig till mig. Så nu när Helena varit borta sista veckorna, känns det lite som att Trolla gett upp. Hon har ätit mat men ändå magrat ur betänkligt mycket. Hon har tappat mer och mer päls. Den päls som har funnits kvar har blivit mer och mer livlös,  "död" och råttfärgad istället för golden som hon varit tidigare i livet.  Idag somnade hon in lugnt och stilla. Ett värdigt slut för vår matriark-tik.

Sista bilden på Trolla. Ligga på husses
 tröja ger lite extra trygghet.

Ett litet ljus brann  för Trolla hos veterinären.
Det enkla och lilla säger ofta mycket.


Trolla hjälper dottern Alvina med valpen Don Vito 2018.

Trolla i rosett och dottern Tassa i tomtedräkt 2019.

---...---...---

Sen måste jag ju säga grattis till Mirakelkullen som föddes idag för 11 år sedan. Det var vår första kull i huset. Det var Portugisiska vattenhundar. Mirakel, Bonus och Triumf föddes efter en väldigt jobbig förlossning. Mamma Geisha och pappa Apachie är borta sen länge. Tyvärr så försvann även Tria - Triumf för några år sedan, också. 

De tre kämparna i mirakelkullen - 11 år sedan idag.

Grattis till pälströjorna!




Bloggarkiv

Leta i den här bloggen